???

På lördag blir min sambo morbror som det ser ut. Det är ju fantastiskt men jag vill inte vara med om det. Vi har levt ihop så länge så jag vill knappt säga hur länge och är så gamla så jag vill inte säga det heller men har ingen familj. Och det beror på honom, och nu behöver ingen påpeka att jag har säkert del i det hela också. Jag kan allt det där, men det här beror faktiskt på honom. Det jag har gjort är att vara kär och blind, trott på alla lögner, trott på honom, lurat mig själv helt enkelt. Och ja jag hade kunnat ta tag i det och se till att gå vidare. Jag försökte faktiskt för 2 år sen för då tyckte jag att jag kämpat nog men här sitter jag. Och nu tänker jag lägga skulden på honom igen, jag har faktiskt försökt. Nu är läget så att jag har ingenstans att ta vägen om jag vill lämna honom, för att lösa det måste vi sälja lägenheten eller han måste köpa ut mig, storstadslivet i ett nötskal. Jag har ingenstans att bo under tiden det ordnas men det har han. Men av någon anledning så händer inte det, för att det ska hända får väl jag ta in på hotell eller nåt... för han flyttar inte ut, han vill inte ha lägenheten ska påpekas.
Nu kanske det låter som att jag lever ihop med en psykopat, så illa är det förstås inte men inte fan är det friskt heller!
Nu har jag såklart panik, jag är snart för gammal för att få familj. Att bli singel nu och tro att jag skulle hinna med att bilda familj med en ny man i min ålder som inte redan har barn är ju mer eller mindre sjukt. Det är vad jag skulle ha gjort för 2 år sen men av någon anledning sitter jag här...