Sommar, semester börjar nästa vecka. Jag borde vara glad, lycklig och ha det skönt. Men som vanligt är det precis tvärtom. Varför kommer jag inte ur detta? Jag tycker jag gjort allt jag kan, har försökt med det mesta men när en annan person hela tiden är stoppkloss så är det ta mig tusan inte lätt. Jag har t.o.m misslyckats med att bryta upp, ingenting går. Och nu känner jag bara att jag har inget liv kvar. Ser jag en gravid kvinna till, en barnvagn till, hör pratas om en bebis eller graviditet till så får jag nervsammanbrott. Så många år som jag längtat och allt är förstört av en man, och jag har inte lyckats ta mig ur det. Vilken svag människa jag måste vara...
Och gud vad jag behöver semester men jag vill faktiskt inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar