30-årskris pratas det friskt om, den såg jag inte till. 35-årskris hör man inte lika ofta men den existerar stort hos mig. Helt plötsligt blev jag gammal och har inte åstadkommit nånting. Jag har ägnat massa år åt att försöka lösa nåt som inte går att lösa. Det går inte att lösa saker som rör 2 personer när bara 1 anstränger sig, det säger sig självt och det vet jag. Men ändå.... vad gör jag, jo jag lägger ner tid på det när jag borde göra det JAG vill i livet.
Om någon hade sagt till mig när jag var 26 och blev sambo att mitt liv skulle se ut såhär vid 35 så hade jag aldrig trott på dem. Jag som var driftig, visste någorlunda vad jag ville, hade drömmar, planer sitter nu här och har inte uppfyllt en enda av dem. Jag har ägnat all min tid åt att försöka lösa något som en annan person ställt till.
Och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, hur gör man för att hinna ikapp med familj och allt som hör livet till....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar