Är det ett problem eller en möjlighet? För det mesta har jag tyckt det varit en möjlighet för jag har med glädje kastat mig in i alla möjliga situationer men har den senaste delen av mitt liv insett att det kan vara ett problem också. Min omgivning kan inte alltid hänga med i mina svängar. Inga konstigheter med det men man måste ju för fan hitta en balans. Jag är en humörmänniska, jag kan vara jättelat och bekväm men inte under någon längre stund. Jag måste ha stimulans, som ett litet barn med andra ord :-)
Det behöver inte alltid vara stora saker, det kan vara en tidningsartikel som gör mig nyfiken på nåt som jag genast måste gå och diskutera med någon och utforska mer. Det kan också vara stora saker som att jag känner för att ta mitt pick och pack och flytta till andra sidan landet. Men det är ju inte bara gjort i en handvändning sen man blev vuxen med jobb och ansvar. Alltså måste jag suga tag i de små sakerna men har man ingen runt sig som också blir nyfiken och intresserad så tar det stopp, väggar är ingen bra samtalspartner. Visst är det så att man får bra svar av sig själv men det kan ju knappast kallas en utmaning, jag vet ju innan vad jag kommer säga :-)
Problem eller möjlighet?!?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar