Var på en utbildning idag om hur man hanterar förändringar, med fokus på hur man leder i förändring. Jag satt där och kände mig nästan lite konstig för jag tycker inte förändringar på jobbet är så mycket att fundera på. Visst det finns väldigt negativa förändringar på jobbet men för det mesta så kan jag även då vända det till något positivt ganska snabbt. Och i de flesta fall blir jag uttråkad om det inte finns förändringar (iaf i mindre skala), blir livet för rutinartat så vill jag bara ge upp kan man säga.

Har funderat lite mer på det under kvällen och insett varför jag är som jag är. Jag har genomgått stora dramatiska förändringar ända sen jag var barn. Redan som 5-åring kom första då mamma blev sjuk, hon dog sedan när jag var 9. Vid 12 års ålder flyttade pappas nya in hos oss och det var många jobbiga år tills jag som 16 åring flyttade till mina morföräldrar. Under dessa år förstördes min relation till pappa och jag kände mig ganska liten. I 20 årsåldern hittade jag nånstans mig själv och började på rätt bana igen. Men det har funnits bakslag, när jag var 26 åkte jag på en kronisk sjukdom, kämpade i 3 år för att få hjälp och det slutade med sjukskrivning för "utmattning" (eller vad man vill kalla det). Det finns lite mer omvälvande saker men snart låter jag ynklig och det är inte meningen.

Vad som hänt är däremot att jag har börjat sett många saker som världsliga och små. Det kan tex vara förändringar på jobbet, det är inte mycket där som rubbar min vardag. Om jag till exempel skulle bli uppsagd så är det såklart trist men det är inget som rubbar hela mitt liv. Det känns för mig ganska futtigt, ett jobb kan jag alltid ersätta på ett eller annat sätt, det finns så mycket värre "saker" att förlora. Medans för andra så faller hela livet ihop om man blir av med jobbet eller arbetsuppgifter ändras... Det viktiga är att vi alla förstår att man får reagera precis som man vill, det finns inget som är dumt eller konstigt. Vi ska istället uppskatta att vi alla är olika och lära oss av varandra!