Idag tänker jag bli lite seriös och mycket personlig och skriva lite om barnlöshet...
Jag tillhör ju den här generationen som skaffar barn så sent och sägs göra det för att satsa på sig själva och karriären. Det stämmer säkert i många fall men det stämmer knappast på alla. Visst finns det en skillnad i ålder i och med att många fler har läst på högskola än äldre generationer men enligt mig är det inte enbart ett eget val. Samhället ser ut så idag att fler behöver högre utbildning för att få jobb. Jag vet fler än mig själv som gärna skulle ha bildat familj men livet har helt enkelt inte blivit så.

För min egen del så träffade jag min sambo ganska sent, vi var båda 26 år. Det är 7 år sedan nu, hade världen varit perfekt hade vi säkert varit föräldrar nu. Men omständigheterna har varit annorlunda och världen är inte perfekt.
Samtidigt som vi träffades åkte jag på en kronisk sjukdom, det tog 3 år av läkarbesök innan jag fick rätt vård. Den vården innebar starka mediciner som en gravid kvinna inte kan äta. Jag mådde riktigt dåligt vid den tiden och fokus blev på att börja min behandling och ge det lite tid. Efter 3 års kämpande i sjukvården så var min kropp rätt slut, så jag blev sjukskriven i 4 månader för utmattning. Det tog 8 månader innan jag var inne på arbetsmarknaden igen på ett vikariat. Vid det laget var jag 30 år och längtan efter barn började göra sig riktigt stark.
Jag hade börjat kunna hantera min sjukdom, insåg att jag kanske kunde överleva utan medicinerna under en graviditet även om det skulle kunna bli tungt. Men mitt förhållande till min sambo hade tagit många smällar under åren bla pga min sjukdom men även annat. Så det var inte helt självklart vad vi skulle göra, vi bestämde oss för att kämpa för oss.

Allt kändes som en nystart, jag hade äntligen hittat rätt jobb, jag hade tagit mig igenom en jobbig period och kände att nu vänder det. Men så var det ju det här med jobbet, jag hade ett vikariat. Om jag blivit mammaledig hade jag troligtvis inte haft mitt jobb kvar. Jag hade hoppat från det ena skitjobbet till det andra i några år så nu när jag hittat rätt ville jag försöka få fast tjänst. Och det fick jag till slut men det tog 1,5 år, helt plötsligt började jag närma mig 32 år. Nu har det gått ytterligare 2 år och min barnlängtan är enorm. Jag har börjat förbereda mig på att jag kanske aldrig får barn, försöker tänka att mitt liv kanske är menat till något annat. Just nu gör det bara ont, jätteont men jag vet att allt trillar på plats någon gång. Hur det blir är det ingen som vet, det kan bara tiden utvisa.

Jag vill bara inte bli sedd som den karriärsugna 70-talisten som medvetet väntar med att skaffa barn. Det är en mediebild som inte alltid är sann!