Äntligen lite långledig, skönt. Har tagit en långpromenad i solen, läst och haft det allmänt skönt. Tankarna snurrar däremot...

Ibland får jag som en klar bild av allt och inser att det här förhållandet suger, jag förstör mitt liv. Men sen så tänker jag att så illa är det väl ändå inte, det kunde varit värre. Varför gör jag såhär mot mig själv, jag skadar ju bara mig själv. Jag har alltid sett mig som en någorlunda intelligent smart människa som kan ta hand om mig själv. Och när det kommer till mitt yrkesliv och sociala liv så gör jag det, jag vet vad jag vill och vad som är bra för mig. Men i förhållanden är det helt omöjligt.
Har alltför mycket skit i bagaget som gjorde mig livrädd för förhållanden, att släppa nån inpå livet. Men för ett antal år sen så gjorde jag upp med mitt förflutna och träffade vad jag trodde var mannen i mitt liv. Äntligen vågade jag ta steget.... och nu sitter jag här igen och stänger allt och alla ute. Bara för att jag gjorde fel val för 7 år sen och träffade en som inte alls var den ärliga person jag trodde... Nu tror jag än en gång att man blir alltid sårad när någon kommer för nära.

Jag måste ta tillbaka kraften och styra över mina egna tankar igen. Jag måste ta hand om mitt eget liv igen och leva det liv jag vill. Men nu är jag bara för feg och rädd om ytan igen.